nillashast

Med hästar blir det sällan som man tänkt sig. Och det blev det inte i dag heller...

 

Hade en utmärkt plan för dagen. Först rida ett par hästar hemma, besikta släpet, fixa med en hage och så hoppträning med Tant på kvällen. Men så blev det inte, men det började bra i alla fall! Red först Midas, longerade lite först och red sedan lite lätt på banan. Ville mest känna på honom lite så jag kan göra en plan på hur han ska jobbas framöver. Han kändes helt lugn och trygg att sitta upp på, och det kändes rätt hemtamt fast de nu är nästan fem månader sen sist!

 

Sen var det dags för Szum. Märktes direkt på honom att han var lite överladdad, det var som myror i benen på honom och han var ltie uppstudsig. Inget bra läge alltså! I vanlig ordning jobbade jag honom först från marken, med tanke på humöret så fick han jobba massor med att rygga. När jag satt upp så jobbade jag länge i skritten innan jag började trava. Först var han spänd och när jag började trava stod han emot, stannade och slog mot skänkeln. Efter en massa varv med framåttänk började han släppa och jag kunde arbeta honom lite mer.Tyckte att han slappnade och var mer med mig, och antagligen slappnade jag också av lite. Då blev han rädd för något, säkert bara något litet i ögonvrån, och kastade sig åt sidan. Jag hann inte med utan tappade balansen och hamnade delvis utanför sadeln, då såg han sin chans, eller om han tyckte set var obehagligt när jag var ur balans, och drog på ett par bocksprång. Jag hängde kvar, fick tag i halsremmen, funderade på hur jag skuell få stopp på honom (tror att jag proade och försökte ta i tygeln), sen vände han i ett språng och då åkte jag av!

 

Det är hög fallhöjd från Szum, och så mjuk är inte banan, alltså gjorde det skitont att åka av! Jag landade precis på min ländrygg som redan sen tidigare är öm och besvärlig, men inget brutet och huvudet i behåll. Fångade en förvånad Szum precis utanför banan och sen satt jag upp igen och red lite. Blev mest skritt men jag ville gärna upp igen. Egentligen är jag inte alls sån som förordar att man alltid ska upp igen direkt när man åkt av. Ofta har man ett rejält adrenalinpåslag vilket gör att ma inte känner att man har ont och vissa skador kan förvärras om man har för brått upp, dessutom är ofta både häst och ryttare stressad vilket kan göra att det inte blir bra ridning ändå. Min erfarenhet (som ändå är rätt stor vad det gäller avfallningar och rädsla) säger mig att det ändå är nästa gång man ska sitta upp som är den jobbiga, oavsett om man suttit upp direkt eller inte. Då har tankarna hunnit komma, man har inte samma adrenalinpåslag och man har hunnit känna smärtan efter fallet. Och det är ofta bättre att lägga krutet på att få en bra uppsittnng då, genom att välja rätt häst, rätt förutsättningar och ha rätt folk med sig, än att skynda sig upp direkt till varje pris. Men nu sa min magkänsla mig att det nog var bra om jag satt upp igen, och det gick ju rätt bra.

 

Jag lyckades ändå ta mig till besiktningen, lite fix med hagen (men det tog betydligt längre tid eftersom jag fick gå långsamt och i omgångar) men ingen hoppträning. Måste ändå vara lite rädd om min rygg och ville inte riskera att det blir värre. Nu ghåller vi tummarna att jag är bättre i morgon!