nillashast

Det som göms i snö kommer upp i tö! Och här på Brännan var det lera som gömdes i snön, och jag bor nu återigen i lerans paradis! 

 

I morse åkte jag och Szum till Skyttmon och Monica som är equiterapeut, för er som inte är hemma på geografin här så innebär det ungefär 8 mil enkel resa. Helt normalt om man bor i Norrland att åka så långt och Monica är duktig och har kollat Szum förut, tyvärr är hon totalt överbokad hela tiden så jag är glad att jag fick en tid. Anledningen till att jag åkte med Szum var ju att han betedde så märkligt när jag satte i gång honom efter sprken på knäet. Han låste fast bettet på vänster sida, var arg, ville inte gå i vänster varv och ville inte böja sig, eftersom jag misstänkte att det var något tok så har han nu vilat två veckor i hagen.

 

Och något tok kan man ju säga att det var! Ibland undrar man vad hästarna gör i hagen egentligen, vet inte om han vurpat eller vad han gjort men något har han gjort! Till och börja med så var han stel i hela vänster sidan, från nacke till svans. Han hade en rejäl muskelbristning på halsmuskeln strax ovanför bogen, som en liten grop var det där! Sen hade han många låsnigar i ryggen på vänster sida, framförallt i bröstryggen. Det här trodde Monica hörde i hop, sen har han gått och spänt sig jättemycket så alla muskler var hårda och ömma på hela vänster sidan. Szum var inte speciellt behjälplig när Monica skulle lossa låsnigarna utan han, mer eller mindre, la sig på mig som försökte hålla upp ett framben och på Monicas pall. Till slut fick vi bremsa honom för att kunna slutföra! Att det hände mycket i kroppen på honom fanns det inget tvivel på för han hon lasrade honom så stod han och skakade innan han slappnade av och började frusta! Nu väntar en massa jobb för att få musklerna att slappna av och för att få Szum att börja använda kroppen igen efter att ha gått och spänt sig i några veckor! Är väldigt glad att jagåkte till Monica i alla fall!

 

Resten av dan spenderades hemma, red ut Midas och pysslade lite på gården. Med Midas hann jag bara skritta en liten bit på vägen innan det kom två travhästar bakom oss! Jag blev väldigt osäker på hur han skulle reagera så jag gick ner i diket och klev av, men han var nog paralyserad av förvåning, eller beundran, och stod som ett ljus. Sen när jag suttit upp igen hade han brått i väg och ville nog i kapp! För övrigt blev det en tur med mycket miljöträning i form av ett par parkerade skogsmaskiner i skogskanten, ett springande barn med hund och fladdrande saker i blåsten, detta brydde sig dock inte Midas om, han är mer rädd för en sandfläck i gräset...