nillashast

I början av januari är det 10 år sedan Räkan, efter mycket övertalning, klev ur lastbilen hemma hos mig. Det är den häst som jag haft längst och hon har inte bara gett mig fyra fina avkommor utan också massor av minnen och lärdomar. 

 

I torsdags fick jag ta bort henne eftersom hon hade tumörer som snabbt utvecklades och bland annat satt sig på luftrören. Från början misstänkte jag nackbandmask, symtomen stämde bra och hon reagerade kraftigt på avmaskningen, men med tanke på det snabba förloppet på slutet så var det nog cancer. Hon var dräktig med Canterbury, och trots allt hade hon inte tappat fölet och hon var i fint hull och gott mod. Men troligast hade hon inte överlevt nyår. Så tragiskt!

 

När Räkan kom till mig så hade hon varit i galoppträning ett par år och sedan haft ett föl i galoppaveln. Hon var 6 år då och det blev nog en stor omställning från det stora stuteri hon stod på och de galoppstall hon varit på till att komma ut i skogen och mitt lilla stall, då var det ju bara tre hästar här. I början var hennes specialitet att backa snabbt i cirklar, stoppa huvudet i snön som en struts och även att lägga sig om det blev tillräckligt jobbigt. En gång la hon sig i ett hinder! Mycket sto har hon alltid varit, och lite speciell. Vi har tävlat i dressyr och hoppning, från början ville hon mest krypa under staketet men sen fick vi helt okej resultat till och med 1 meters hoppning och LBdressyr. Vi tränade terräng, men med tanke på att det tog en timme att få ner henne i vattenhindret första gången så blev hon ingen fälttävlanshäst.

 

Första två gångerna jag lastade henne var hon hemsk, sen gick hon alltid rakt in och stod som ett ljus. Och med tiden blev hon en av de coolaste och lättsammaste hästar jag haft, trots viss koskräck! Sommaren 2013 stod jag i valet att sälja eller betäcka, jag valde att betäcka och sedan fick hon fortsätta vara avelssto. Hon var en fantastisk mamma och trivdes verkligen som avelssto, hon fick bara stoföl och jag har fyra prinsessor efter henne med olika hingstar. 

 

Hon kommer vara väldigt saknad här hemma! Och kag sörjer också fölungen som inte fick en chans än. Samtidigt får jag försöka njuta av mina fyra prinsessorna jag har kvar och förhoppningsvis kan jag fortsätta avla på dom och få nya miniräkor i framtiden!