Känsloryttare!
Jag rider nog rätt mycket på känsla. Funderade på det när jag red i dag, och kom fram till att jag nog fokuserar mycket på känslan när jag rider och lär mig lättast genom att se och känna.
När jag rider letar jag ofta efter en känsla, det kan var hur jag vill att hästen ska kännas i handen, i övergångarna, hur jag vill att galoppen ska kännas eller anridningen mot ett hinder. Och jag kan leta tålmodigt efter känslan rätt länge, och har nog lite lätt att fastna i detta. Ofta har jag en bra plan för ridpasset innan men fastnar ofta i att leta efter rätt känsla i något så att jag glömmer planen... Jag provar mig fram för att hitta känslan, flyttar hästen något steg, lättar i handen, driver med skänkeln, ändrar vägen osv för att se om känslan ändras. Men i bland skulle det nog vara bra om den rationella delen av hjärnan var mer påkopplad så jag kunde tänka mer logiskt och teoretiskt medan jag red, och hålla planen lite bättre.
På ridlärarutbildningarna pratar man en del om att vi lär oss på olika sätt. En del lär sig genom att se, andra vill höra eller läsa och andra vill känna och prova på. Jag lär mig lättast genom att se eller känna. Ofta tappar jag tråden när jag försöker lyssna på en genomgång av tex. en övning eller liknande. När jag går en hoppbana eller lär mig dressyrprogram så försöker jag känna hur det kommer att kännas att rida mot hindret eller rida ett moment i programmet. Jag kopplar också lätt i hop en bild med en känsla och försöker ofta känna känslan när jag ser ett ekipage eller en häst. Det kan även användas för att göra målbilder och för att utvecklas. Jag ska delge er ett sånt tillfälle:
När jag gick instruktörsutbildningen så hade jag Räkan med mig, hon var då ganska grön och lite istadig av sig, när man skulle galoppera ville hon mest springa in till mitten och dra ner huvudet. Vid ett tillfälle red min dressyrtränare malin på Räkan. Jag såg hur fint Räkan galopperade med henne (och jag såg också att hon klättrade på sargen med henne men det är en annan historia), och jag kunde känna känslan hur det kändes. Tänkte för mig själv att dit ska jag med, den känslan ska jag med få! Och så här några år senare så känner jag den känslan nästan varje gång jag galopperar på Räkan!
Som tur är så är jag väldigt intresserad av att läsa och lära om hästen och ridning så jag är väldigt stark teoretiskt. Och det är nog bra när jag ska undervisa. Annars skulle nog mina lektioner bli ungefär: "Så galopperar ni runt litegrann tills det känns typ så här..." Inte så bra antagligen! Har du funderat över hur du lär dig på bästa sätt? Och hur kan man jobba med olika inlärningssätt inom ridningen?
Jag försöker anpassa efter varje elev, men det är svårare när man har grupp än privatlektion. Man lär sig att en del vill ha en grundlig genomgång medan andra vill ha få instruktioner, prova och sen ur det få vidare instruktioner. Vissa låser sig när man säger att vi ska rida skänkelvikning, då är det bättre att säga att vi ska flytta hästen lite, bara rid in här och flytta undan innerskänkeln. Sen ur det ger man instruktioner tills det blir en bra skänkelvikning!
Vilken typ av ryttare är du?
När jag rider letar jag ofta efter en känsla, det kan var hur jag vill att hästen ska kännas i handen, i övergångarna, hur jag vill att galoppen ska kännas eller anridningen mot ett hinder. Och jag kan leta tålmodigt efter känslan rätt länge, och har nog lite lätt att fastna i detta. Ofta har jag en bra plan för ridpasset innan men fastnar ofta i att leta efter rätt känsla i något så att jag glömmer planen... Jag provar mig fram för att hitta känslan, flyttar hästen något steg, lättar i handen, driver med skänkeln, ändrar vägen osv för att se om känslan ändras. Men i bland skulle det nog vara bra om den rationella delen av hjärnan var mer påkopplad så jag kunde tänka mer logiskt och teoretiskt medan jag red, och hålla planen lite bättre.
På ridlärarutbildningarna pratar man en del om att vi lär oss på olika sätt. En del lär sig genom att se, andra vill höra eller läsa och andra vill känna och prova på. Jag lär mig lättast genom att se eller känna. Ofta tappar jag tråden när jag försöker lyssna på en genomgång av tex. en övning eller liknande. När jag går en hoppbana eller lär mig dressyrprogram så försöker jag känna hur det kommer att kännas att rida mot hindret eller rida ett moment i programmet. Jag kopplar också lätt i hop en bild med en känsla och försöker ofta känna känslan när jag ser ett ekipage eller en häst. Det kan även användas för att göra målbilder och för att utvecklas. Jag ska delge er ett sånt tillfälle:
När jag gick instruktörsutbildningen så hade jag Räkan med mig, hon var då ganska grön och lite istadig av sig, när man skulle galoppera ville hon mest springa in till mitten och dra ner huvudet. Vid ett tillfälle red min dressyrtränare malin på Räkan. Jag såg hur fint Räkan galopperade med henne (och jag såg också att hon klättrade på sargen med henne men det är en annan historia), och jag kunde känna känslan hur det kändes. Tänkte för mig själv att dit ska jag med, den känslan ska jag med få! Och så här några år senare så känner jag den känslan nästan varje gång jag galopperar på Räkan!
Som tur är så är jag väldigt intresserad av att läsa och lära om hästen och ridning så jag är väldigt stark teoretiskt. Och det är nog bra när jag ska undervisa. Annars skulle nog mina lektioner bli ungefär: "Så galopperar ni runt litegrann tills det känns typ så här..." Inte så bra antagligen! Har du funderat över hur du lär dig på bästa sätt? Och hur kan man jobba med olika inlärningssätt inom ridningen?
Jag försöker anpassa efter varje elev, men det är svårare när man har grupp än privatlektion. Man lär sig att en del vill ha en grundlig genomgång medan andra vill ha få instruktioner, prova och sen ur det få vidare instruktioner. Vissa låser sig när man säger att vi ska rida skänkelvikning, då är det bättre att säga att vi ska flytta hästen lite, bara rid in här och flytta undan innerskänkeln. Sen ur det ger man instruktioner tills det blir en bra skänkelvikning!
Vilken typ av ryttare är du?
Kommentarer
Trackback
